Bästa (mat)tiden är nu

Den tidiga hösten är en skön tid för den som nördar ner sig i mat. Råvarufetischismen kan blomma ohejdat. För den som ser mat som en jakt på det allra bästa finns tillgången, valet. Men också för den som bara är matglad i överflödet och måttlige intresserad av finlir. Eller förstås, för den som vill äta efter årstid; alla oss som vill att vår kost ska påverka miljön så lite så möjligt. Jag håller nörden i mig i schack, låter finliret vara måttligt. Går på närodlat, allra helst gångavstånd.
Nu, innan kylan och de värsta höstregnen sätter in. När allt finns i odlingar och på fält. Ungarna äter varma majskolvar och ingen orkar tjata när de tar för mycket smör på. Nykokt björnbärssylt och äppelpajslyx, som alltför fort blir vardagsmat. Vissen lökblast ligger kvar i landen och höstsolen gör gullövsdagarna guldpläterade.
Precis så ska vill jag se hösten – som en belåten suck mellan snabba stadsvardagar. Medan solen sjunker utanför verandaglasen och man plötsligt kommer på sig med att undra: Har det kommit någon svamp i skogarna?